- 2006

-även om jag lämnat "bruksvärlden" för vänstervarvandet

kan jag inte låta bli att följa vissa hemsidor, bloggar, forum etc

och jag måste säga att jag beundrar bruksfolket

- inte bara schäfergänget - utan även annat bruksfolk, vallnings & jaktfolk etc.

Jag inser hur lätt vi med sällskapshundar kommer undan...

vi kan ta en promenad med våra hundar, träna lite - men också ta det lugnt...

Har man en brukshund- eller kanske mer rätt uttryckt - en arbetande hund (-eller flera)

är det flera timmars slitjobb / per dag som krävs för att hunden ska må bra.

Jag minns när vi tränade räddning som mest intensivt- 15-20 timmar / vecka var inte ovanligt

(att ligga i trånga lådor, under skitiga presenningar eller under golv :D)

-väl hemma var det bara att aktivera resten av flocken.... spår, sök eller lydnadspass.

Den tiden när vi hade tre schäfrar "igång" gjorde vi absolut inget annat på vår fritid än tränade hund-

och jag vet att flera av mina hundkompisar gör så än idag...

-för att det är roligt- men fra,förallt för att de valt en hund som behöver aktivitet för att må bra.

-det kallas ett brinnande intresse -

och hundarna mår bra, älskar det och utvecklas......

och här kommer min fundering in...

-Varför skaffar man sig en brukshund om man inte vill köra bruks eller överhuvudtaget arbeta med den?

-varför skaffar man sig en jakthund om man inte har en tanke på att jaga?

-varför skaffar man sig en bc om man inte vill valla- eller låta den arbeta med annat?

Varför skaffar man sig en hund som är avlad för att arbeta- om man inte ger den en chans att få göra det.

- och på samma sätt...

man skaffar knappast en pekingese  om man vill delta i SM i rapport

eller tänker träna lurecoursing...

Varför funderar man inte INNAN man skaffar en hund vad man ska ha den till, och vilken ras som är lämplig för det liv man lever.

Man blir så himla ledsen att träffa dessa fina, roliga .trevliga hundar som tyvärr hamnat i alldeles fel familj...